Älska mjölksyra, älska träningsvärk.

Jag vet inte rikitgt vad det är som driver mig till att träna 3-4 dagar i veckan. Jag bara gör det, det finns inte ens en tanke att det är tråkigt eller att jag ska stanna hemma. Jag skulle aldrig avboka ett pass bara för att jag inte orkar gå. Men jag har funderat på vad det är som motiverar mig? Visst, när jag gjorde tjejklassikern och tränade inför den var det ju det som motiverade mig. Nu har jag göteborgsvarvet. Men det är ju inte direktså att jag tänker på det varje gång jag tränar eller ska åka och träna. Sen kan det variera från gång till gång hur motiverad jag är på passet. När jag väl tränar har det ganska stor betydelse vem jag tränar med, vem som är instruktör och vad det är för musik. Men det kan också vara olika från gång till gång. I måndags när jag gymmade var jag helt själv och det var hur skönt som helst, jag pushade mig själv till max. Nått som jag ofta tänker är "kan hon så kan jag" eller "orkar hon så orkar jag" det hjälper faktiskt. Speciellt när man genomför ett lopp. Det är väldigt psykiskt jobbigt att genomföra ett lopp. När jag körde tjejvasan i 3:45 tim i 3 mil och kroppen tyckte att det räckte efter 1 mil då var det psykiskt påfrestande. Så här i efterhand är jag imponerad av mig själv att jag ens tog mig i mål. Den sista milen fick jag kämpa mig igenom och tänka "bara en kilometer till sen får du vila en stund"

Jag hittade en bild på Jillian Michael, hon som är personlig tränare i biggest loser. Hennes kropp tycker jag är så där lagom musklig. Jag tror att hennes jobb är mitt drömjobb. Jag hade älskat att jobba med feta människor som vill och är beredda att göra allt för att gå ner i vikt. Någon gång i livet ska jag göra det. Nu är det bestämt.